Enjooy

Hjälpen går inte att finna.

Fyra dagar efter skalvet är Port-au-Prince fortfarande en stad i chock.

Det luktar död på gatorna i Port-au-Prince. Man har satt eld på bildäck, men lukten är ändå där.

Den tränger ut från de förstörda husen och fyller kvarteren där människor förtvivlat letar efter sina anhöriga.

Dominique Vincents dotter Kerlin, 14, föddes utan armar. För tre år sedan fick hon komma till École Saint-Vincent, en av landets få skolor för handikappade barn.

Allt verkade möjligt.

– Hon kunde till och med skriva med tårna, säger Dominique.

För tre dagar sedan rasade skolan och tog barnen med sig.

Tårarna i Dominiques ansikte har stelnat. Vuxit sig fast.

– Jag går inte härifrån. Jag rör mig inte en meter förrän man grävt fram min dotter, säger hon.

Människor samlas i parker och gathörn. Väntar på mat eller vatten eller vad som helst.

Ansiktena är tomma, uppgivna. Stressen är under huden.

Alla har varit med om skalvet, alla har familjemedlemmar och vänner som dött.

Pierre Fidel, 9, satt hemma och tittade på tecknade serier på tv. Mamma Ania stod i köket och lagade mat.

Nu sitter han på marken utanför det raserade gymnasiet Lycée Toussaint. Ania ligger framför honom på en filt.

Hon har två flera centimeter långa, vidöppna sår på benet som rinner. Hon plågas, vrider sig hela tiden.

Pierre lägger filten över henne och klappar henne varsamt.

Hans syster och pappa är försvunna. Mamman är allt han har. Han tittar upp från sin tysta vaka och säger: