Enjooy

Bakom mitt leende finns sorg. jag förstår inte hur jag står ut, men jag är stark, för jag måste och jag är en stark människa, det har jag lärt mig att vara. det är så mycket som händer runt omkring mig och jag kommer fan bryta ihop snart. jag bryr mig om andra hela tiden och det gör jag med glädje, men ibland måste man tänka på sig själv och det gör jag i min ensamhet, när det är mörkt och jag ligger i sängen. då kommer alla bilder upp i mitt huvud, allt jag varit med om, min barndom, förhållanden, vänner, olyckan i portugal och problem i min familj. mycket har jag gått vidare ifrån men det sitter alltid kvar, man minns allt. men efter vissa saker blir man bara starkare. men det går upp och ner. just nu så tänker jag på olyckan i portugal, det skar i mitt hjärta som en kniv, jag känner skuld, jag känner sorg, allt möjligt och mest av allt på min vän olivia som mår så dåligt och tar på sig all skull. nu har inte jag berätta vad som hände, men kortfattat så var det en kille vi träffade sista kvällen som drunknade i en pool. ingen visste att han inte kunde simma. han o olivia va i poolen och bada, det va kolsvart och man såg inte ens i vattnet, sen hör jag honom skrika o kollar dit då ser jag att båda sjunker i poolen, sen kommer olivia upp o skriker hjääälp han kan inte simma, så vi börjar ropa på hjälp för han hade sjukit redan, o några kom och lyste med en ficklampa i poolen o då såg man han ligga på botten medvetslös och vi gråter o skriker o har panik, det va djupt o vattnet va svart, vi försökte simma ner men kom ingenstans och killarna stod bara där o gjorde ingenting, det är det värsta.. dom gjorde inte ett skit! sen efter 5 min (när det såklart va försent) kom en kille o dök i o fick upp honom, vi la honom vid poolkanten och jag gjorde HRL på honom, det kom upp spya men han hde ingen puls. vi höll på ett tag tills ambulansen och polisen kom. vi gick ifrån o dom sätta på honom massa slangar och försökte rädda honom i typ 20 min. medans så tog jag hand om olivia som va helt chockad, hon skrek och grät och sa att allt va hennes fel. det gjorde så ont i mig. jag höll om henne hårt och sa att inget va hennes fel, hon gjorde det hon kunde. sen kollde jag mot dom andra o såg att dom la en filt över killen.. han va död.. jag började gråta ännu mer o sa till oliviva, förlåt, men han är död. så sprang vi till hans kropp, la oss på honom, kramade honom, höll i hans hand o bad. vi grät o skrek :( det va så hemskt. en så fin, ung, trevlig kille.. det va inte meningen att det skulle hända.. han va bara 26 år. vi va tvunga att gå nästan direkt efter o ta en taxi till hotellet för vi skulle hem den morgonen. det kändes så fel, att bara låta honom ligga där. dom tog inte ens med honom i ambulansen. asså han ba låg där.. o han hade varit med oss, han kände ingen annan där. o vi va tvunga att åka.. det har aldrig gjort så ont i mitt hjärta. vi åkte till hotellet la oss i sängen, höll om varann o grät. när vi åkte flyget hem några timmar efter grät vi igen, om och om igen.. det kändes som vi lämnade så mycket kvar i portugal, vi ville va kvar hos honom. se till att han fick en fin begravning. men vi kunde inte :(

nu efter har vi båda mått skit, vi är gråtit och pratat om det. det va värst för olivia, hon va där i poolen med honom o hon tar åt sig all skull, men det fanns inget hon kunde göra. han drog ner henne under vattnet så hon tappade andan o hon va i chocktillstånd, vi försökte göra det vi kunde. det värsta va bara att dom där killarna inget gjorde ett skit, jag hatar dom för det! skulle dom hoppat i skulle han levt nu. hoppas dom får lida för det! men nu är det bara att vara stark, ta hand om varann och så måste vi gå till en psykolog o prata, för känslorna är för starka, det gör för ont. vi måste bearbeta detta. men det kommer ta tid.. och älskade olivia, du vet att jag alltid finns för dig. jag älskar dig och det va inte alls ditt fel, verkligen inte! du måste inse det <3

men det finns mycket mer än det här som är jobbigt just nu, en annan sak är min familj. jag bor med min pappa nu fast jag har bott med mamma hela livet. pappa är ett helvete att bo med, han klagar o tjatar. jag orkar inte ens se honom eller prata med honom. saknar mamma.. vill bara flytta nu.. vill ha eget.. men vi får se hur det blir. jag hoppas att det löser sig på nått sätt. så här kan det inte fortsätta iaf.

peace n love